thingsithink

Igår gick Alfie på 6an, jag såg den när jag kom hem efter jobbet/efter jag tagit en fika med Sanna.
Jag hade sett den innan när jag var 16 men då tyckte jag att den var lite konstig/inte som jag väntat mig/inte så bra. Jag hade en misstanke om att jag skulle tycka annorlunda nu och wow det gjorde jag verkligen! Det är en väldigt snygg film (enligt mig), jag gillar verkligen sättet den är filmad på. Skådespeleriet är också riktigt bra, scenerna känns äkta (särskilt biljardscenen, faktiskt). Jag uppskattade storyn överlag väldigt mycket mer nu än vad jag gjorde sist. Bra film. Jude Law är så brutalt snygg i den att man typ dör. Sienna Miller med för den delen. 

Pappas bilder från typ 70-talet

Det händer mycket nu. På kort tid har min tillvaro föränrats totalt. Två gånger till och med! Jag tror att det är en bra grej. Men det är så konstigt, för en månad sen var jag helt inne i praktiken och allt som rörde den. För två månader sen var jag helt inne i.. någonting annat, en slags sysslolös ovetskap typ. Jag började inse att jag inte hade någon aning om vad som skulle hända och blev lite rädd. Och nu är det någonting helt nytt igen, som också snart är över och går över till någonting annat, som även det blir någonting nytt. Plötsligt så händer allt? Det är så konstigt med alla omställningar man går igenom, nya människor man träffar... Man vet verkligen aldrig vad som kan hända. 
Det känns fortfarande som att jag inte vet någonting, som att vad som helst eller ingenting kan komma upp. Och på ett annat sätt som att saker äntligen håller på att ordna upp sig, som att det klarnar. 
Om någon månad eller två eller tre har det säkert hänt något nytt igen. Eller kanske inte. Man är absolut inte kvar i samma säkerhet som man hade i gymnasiet, där man egentligen visste allt som skulle hända. Alla prov, alla resor, alla utgångar (i princip) och allt annat. Nu vet man egentligen inget, känns det som. Men det känns nog ganska bra. 
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här, jag är på ett ganska konstigt humör. Jag vet inte riktigt vad jag vill. Eller jo, det vet jag nog. 


Jag dör ganska mycket på Jonathan. Han är helt fantastisk. Sitter och lyssnar på honom nu, hans låttexter är så fina. 
Centrum. Den låten är så sann och tragisk och desperat. Åtminstone så som jag uppfattar den. Definitivt relaterbar. Melodin och beatet är också så himla bra i den! Och hans röst. Allt klaffar, den är perfekt ungefär. Tycker jag. 

Jonathan Johansson - Centrum: http://www.youtube.com/watch?v=1OSQr-RjNjA

bilder från http://emma.rockfoto.nu/
När man får ont i hjärtat, tittar, lyssnar, vill komma närmare. Mums. 

Han har nyligen släppt en ny skiva som finns på spotify (jag upptäckte honom bland 'new releases' för ca en halvtimme sen) och är snygg här: http://www.jonathanjohansson.se/klagomuren/.
Kan särskilt rekommendera låtarna Stockholm och Centrum. Älskar att göra nya upptäckter.